Skilja mig nu?

Usch ja, jag känner igen det där. Jag och min man har levt ihop i 25 år och jag är så trött på att känna mig instängd. Vi har också barn i tonåren. 

Jag vill kunna bestämma själv, när jag ska göra cad jag vill. Min man är snäll på alla sätt men oavsett är det ju just det att man ska kompromissa om allt hela tiden. Och sex, det har jag inte haft på riktigt med min man mer än kanske max 10 gånger de senaste 10 åren. I övrigt har vi haft något halvhjärtat utan något större engagemang. 

Tänk att få styra sig själv! Hur gamla är ni? 

Känner igen mig mycket i det du skriver. Barn i ungefär samma ålder också.
Längtar att bara behöva tänka på mig själv och inte behöva kompromissa. Kompromisser behövs ju alltid i ett förhållande, bra som dåligt. 

Om förhållandet bjuder på fler svackor än inte så kanske det är dags att fundera på att gå vidare.. Men det är svårt!

Hej, vi är 44 och 47 år. Det är inte så att jag inte gillar min man. Han är jättebra. Men det är som du nämner , allt detta kompromissande hela tiden. Varför få allt halvt som man vill hela tiden? 

jag tänker att man kan träffas ändå kanske, som vänner , man har ju ett halvt liv ihop. men han blir så orolig så fort jag tar upp det. så jag får liksom inte prata om det ordentligt. 

Du kanske behöver bara komma iväg och hitta på något själv? Har du några intressen där du åker iväg ensam? Hitta på nåt med vänner över en helg? Det kanske bara kan vara så att ni gått på varandra länge. 

Annars, särbo då?

Tycker ni inte likadant? Verkar så konstigt att du inte ska få som du vill. Jag vet inte riktigt vad du menar. Man pratar väl tillsammans om vad man vill göra? 

Kompromissa? Om vad? Varför ska manxbehlba kompromissa hela tiden om man tycker någorlunda likadant om saker 

Känner igen mig i det du beskriver. Jag är gift sedan länge, barnen börjar bli stora. Är egentligen inte missnöjd med min man, eller vårt äktenskap.

Bara känner att... jag inte ids mer. Att jag skulle vilja leva ensam, bestämma över mitt liv själv, inte tvingas ta en massa hänsyn hit eller dit (mer än vanligt allmänmänskligt).

Just det där - att prata tillsammans om vad man vill göra. Det blir ju ett slags kompromiss, eller diskussion, till skillnad från om jag bestämde själv vad jag vill göra, utan att ha nån som lägger sig i det. Bara det....

Vi är i samma ålder, båda 45. Jag gillar också min man, han är en bra man som tar hand om sin familj och sitt hus. Dricker lite för mycket öl ibland men glömmer inte oss ändå. Men vi är liksom aldrig överens, tycker alltid olika och jagbtycker alltid att det är jag som behöver kompromissa mest för att det ska vara lugn och ro. 
Men just nu har jag tröttnat på att alltid kompromissa bort vad jag vill! 

Samma sak här, jag har försökt prata om detta helt fredligt men icke, han vägrar. 

Har ni ett samliv? Njuter ni av livet i övrigt? 

Jag har både egna intressen och åker själv och gör saker. 

men det är de små sakerna. Som att jag gillar inte korv, men ändå så äter vi det en gång i veckan. Och han gillar inte fisk , men det är vi en gång i veckan. Sådana saker.

och tidigare gjorde det mig inget att man får kompromissa, för ingen får ju precis som man vill, men så har jag börjat tänka att varför ska jag ha det så. 

jag har en sån stark känsla att jag vill vara själv, utan någon annan. Få stänga dörren om mig när jag kommer hem och inte träffa någon förrens nästa dag när jag går till jobbet.